Jag gråter och gråter...

Av misstag halkade jag in på sidor som handlade om människor som förlorat sina barn av olika anledningar och kan inte sluta gråta..Hela magen drog ihop sig av sorg då jag läste om Tillde och hans öde..Om en mormor som kallade sitt lilla barnbarn för änglabarn och flera andra öden..
Barn är vår största glädje men när något går fel blir de oxå vår största sorg.
Jag beundrar alla dessa föräldrar som lever vidare i sorgen efter att ha förlorat ett barn..
Visst...Det kanske är nödvändigt, det kanske finns fler barn i familjen och naturligtvis kan man ju vilja leva vidare för sin egen skull med men jag blir livrädd vid blotta tanken. Kan inte ens tänka mig ett liv utan ett av mina barn.. Jag ber för att jag aldrig ska behöva uppleva det för jag kan ärligt känna att jag inte tror att jag skulle klara av det..


Alla har vi våra mörka tider..Då livet går i gråskala och det är svårt att finna ljuset i tunneln..
När man undrar om livet kanske inte har mer att erbjuda eller rent krasst om man själv kanske inte har mer att tillföra livet..För mig blev den perioden ett ända mörker som höll i sig i en evighet..Och jag önskar jag kunde säga att mörkret var mitt eget men så var det inte..Långt ifrån..Mörker sprider sig och påverkar alla i ens omgivning.

Det sista man vill skada är sina barn..Och i dagsläget skulle jag hellre hugga av mig en arm eller ett ben..Och hade ngn frågat mig då så hade jag svarat exakt samma sak...För till saken hör att man ibland inte ens förstår vilken skada man gör..Eller rättare sagt så vill man inte förstå och istället så knuffar man bort varningssignalerna..För dom fanns...Flera stycken...Om och om igen kom dom..

Barn är lojala..Det finns ingen på jorden som kan ta en mammas eller en pappas plats oavsett om dom förtjänar det eller inte..Märkligt men oftast sant.. Man vill bli älskad..Och som ett värnlöst och oskyldigt barn kan man gå genom eld och vatten för den känslan..Ett erkännande om att man är duktig kan betyda skillnaden på en bra och dålig dag. Och i mitt mörker var jag värdelös på att ge den bekräftelsen..

Nu gråter jag igen..Jäkla skitdag vad den rör om i känsloregistret...Vänder ut och in på mig själv och har svårt att sätta in saker och ting i rätt perspektiv.. Ibland så blir jag så himla vilsen.. Och rädd..
Rädd för att vara en dålig mamma, en dålig sambo, vän eller vad fan som helst..
Fast för det mesta så förstår jag faktist att känslan i sig inte är ovanlig för ngn..Mer mänsklig.

Kram//M