Ibland funderar jag..

på ärlighet och dess gränser. Hur mycket är man egentligen skyldig att redovisa för sin omgivning?

Jag har inga hemligheter (Det var första lögnen för hemligheter har vi alla) men jag har upparbetat en stark integritet. Som jag ser det är det en milsvidd skillnad på ärlighet och att tvätta sin smutsiga buk offentligt. Och jag tror ärligt talat inte att det skulle vara så intressant heller. Min historia skiljer sig inte nämnvärt från tusentals andra.

Så varför berätta alls??

En del av mig tror oxå fullt och fast på kraften i sanningen. Att mina ord ska ge ett sådant avtryck att ngn annan kan finna kraft i dom att kämpa vidare.

Att hitta en lösning..



Den 10 maj fyller jag tre år..

Tre fantastiska år fyllda av liv och känslor. Och det känns stort och mäktigt och ibland till och med en aning skrämmande. Livet i sig är ju inte helt enkelt, ibland till och med skitjobbigt och vägen är långt ifrån sprikrak. ( Snarare lika kurvig som en berg och dal bana utan bromssystem).



Tre år utan sinnesförändrande substanser. (I mitt fall så mycket tabletter att det skulle räcka för att ta död på inte bara en elefant, snarare en hel hord elefanter.)

Tre år av känslomässiga stormar blandat med sinnesro och en övertygelse som växer dag för dag att jag kan,vill och törs leva drogfri.

Tre år med lycka, bitvis så stark att jag varit rädd för att våga befinna mig i känslan.

Men även tre år med sorg och bearbetning. Eftertanke och personlig utveckling..

Snabbt sammanfattat är det tre år då jag valt att LEVA. Men nog om detta.



Idag missbrukas det läkemedel i mängder. Var och varannan har ngn form av läkemedel i sitt medicinskåp. Vården idag gör det alltför lätt att slippa agera för att "må" bättre.. Allt i besparingssyfte. Ett "vitt" piller ersätter samtalskontakter,läkaruppföljning, vidare undersökningar etc.. Ganska skrämmande om man ser vart det leder i slutändan. Och förutom det så slutar det för vissa med döden. Självmordsfrekvensen ökar stadigt år efter år och det mest skrämmande av allt är att den ökar lavinartat bland unga människor som borde ha ett helt liv framför sig.
Är det så här vi vill ha det? Spara ett par kronor på bekostnad av en av våra unga?
En annan sak som retar upp mig över alla gränser är samhällets skyldighet/delaktighet i att ge riktigt unga människor ett drogberoende de inte valt själva. Idag är det inte ovanligt att små barn får utskrivet sömntabletter, antidepresiv medicin och lugnande..BARN!!!
Vuxna människor har alltid ett val men som barn fattar vi vuxna besluten åt dem..

Jag brinner för kampen mot droger, allas rätt till ett liv i verklighet utan skygglappar.
Och allra mest brinner jag för att våra unga ska få en bra start på livet.
Och en vacker dag kanske jag berättar varför,hur och när allting startade för min del..Men som sagt, egentligen är det totalt oväsentligt..

Kram M