Ibland önskar jag...

att jag hade kraften att leka gud.. Fast i nästa andetag inser jag att jag på grund av ren och skär dumhet skulle hinna bli ansvarig för ett tredje världskrig eller ngt annat hemskt..
Nää...Folk får fortsätta skylla på han däruppe utan att jag är det minsta svartsjuk.. Att vara gud är inte ett jobb jag skulle vilja ha.suck!!


Jag ber aftonbön med mina yngsta barn varje kväll och det har jag gjort sedan den dagen de föddes..Samma med Jhenny då hon var liten. Satt precis och funderade på varför egentligen..Jag är inte religiös i den bemärkelsen att jag går i kyrkan kontinuerligt även om jag trivs i lugnet som en kyrka förmedlar..Men jag tror på ngt vilket jag gjort sedan jag var liten själv..En högre makt, ngt större och klokare än mig själv.
Idag så är jag stärkt i den tron. Det finns ngt...Ngt som värnar och försöker skydda oss människor och som hjälper oss när vi ber om det..
(Och nu menar jag inte "Käre gud ge mig en miljon, önskningar)

Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag skrikit på hjälp inombords..Då skillnaden mellan att leva och att inte göra det har varit hårfin..Och det är då, vid dessa tillfällen, som ngt har gett mig mod och kraft att fortsätta.

Idag tackar jag min högre makt varje kväll för att jag får befinna mig mitt i livet och leva det som ett liv ska levas. Det är inte alla förunnat.. Och jag tackar för mina tre friska barn och för min familj i övrigt..Varje dag tillsammans med dom är en gåva.
Ibland kan jag bli så gråtmild..Jävla hormoner som löper amok...MEN faktum är att livet idag hade kunnat se helt annorlunda ut. Och det minsta jag kan göra är faktist att vara tacksam för det.

Så många omkring mig som tar allt för givet..Dom ska leva tills de blir hundra..Dö före sina barn..Ha mat och boende, ett bra jobb, vänner och och pengar på banken..Och ändå vet vi, om vi bara öppnar ögonen, att just detta är inte alla förunnat..
Överallt,till och med just i denna stund, så förlorar ngn sitt barn..Sitt boende,sina pengar sitt jobb...You name it..Livet i sig är en gåva men det kan vara skört och ömtåligt och jävligt smärtsamt också.
Kanske är det just därför som jag drabbats av dödsångest.. Inte för min egen del men för så mycket annat..
Inatt dog en ung man,strax över 20,i en bilolycka och jag kan gråta för hans föräldrars skull..Och fundera över vad han hade hunnit med i livet.. Hade han barn? Hade han en bra relation till sin familj? Hade han haft förmånen att få vara frisk, lycklig och fylld av glädje?.
Min sambo säger att jag tänker för mycket och kanske är det så.. Men så har jag oxå balanserat på en jävligt tunn linje i omgångar. Och det har fått mig att tänka till.
Så om ngn undrar så är jag TACKSAM mot min högre makt att jag får ha dom jag älskar mest nära mig och i livet. Och jag är ÖDMJUK att något, vad det än var, fick mig att inse det värdet innan det var försent.

Livet ska levas men inte tas förgivet.. Och varje Dag,Minut,Sekund,som jag får med mina barn och min familj är värd en liten aftonbön fylld med tacksamhet.

Kram och natti
M